Mina Tyskland

Friedrichsfeld är en liten plats. Här finns det en skola, en matbutik, en post, en blomsteraffär, en läkarmottagning och ett torg som heter Goethe-Platz. Goethe är ett namn som det är fritt fram att pryda sig med om man vill göra sig lite finare än man är, här i Tyskland.
Friedrichsfeld är en liten plats, men det finns inte mindre än tre bagerier. Två av bagerierna i Friedrichsfeld är filialer till stora bagerikedjor, men det tredje är ett alldeles eget, lokalt bageri. Det fjärde har just stängt och istället har en delikatessbutik som låter ana ett syriskt ursprung flyttat in i lokalen. Även till en liten ort som Friedrichsfeld kommer människor från den stora världen med dess stora problem.

Och nu har även jag kommit hit. Min dotter har just börjat ettan i den lilla skolan och från den lilla posten skickar jag informationen till SEB att jag - efter några år som SFI-lärare i Sverige - nu har min hemvist i Tyskland. Igen. Jag har bott i Tyskland i många år. Ändå känner jag att jag har hamnat i en ny kultur. Det här är det före detta Väst-Tyskland. Till Heidelberg är det inte långt. När jag läste tyska i Uppsala på 90-talet var det många av mina kursare som åkte till Heidelberg för att studera. För Heidelberg var fint. Det var kulturellt och det var vackert beläget. Gemytlighet och vinberg talades det om.

Jag hamnade i Leipzig istället. I före detta Öst-Tyskland. Leipzig var mörkt och smutsigt på den tiden. Och jag älskade det. Och trots att stan nu har anpassat sig till gängse renlighets- och belysningsnormer älskar jag den fortfarande. Jag har flyttat dit fyra gånger efter att av olika skäl ha lämnat den för något som just då verkade bättre eller mera nödvändigt. Varje gång jag lyckats ta mig tillbaka har jag förundrats över livets möjligheter.

Den här gången slog det fel. Istället blev det Friedrichsfeld. Jag värjde mig med näbbar och klor mot att flytta hit, men ekonomiska hänsyn vann till slut kampen. Ibland är det svårt att argumentera mot utsikten till en tillsvidareanställning när båda parterna i en relation har levt på timlöner och projektanställningar större delen av sina vuxna liv.

Skolgården, Friedrichsfeldschule. Snart är skoldagen slut och barnen kommer ut. Min nya vän klagar över värmen. Hon säger att det har varit varmt länge nog nu. Och det har hon rätt i. Vi bekantar oss trevande med varandra. Hennes tvillingar går i samma klass som min dotter. Nu ses vi varje morgon och varje middag och hon lotsar mig genom den nya kulturens vägar och avvägar. Jag är glad att hon finns. Det räcker att känna sig främmande, man behöver inte känna sig ensam också.

Med de andra mammorna pratar min vän om barnafödande och barnuppfostran och barn och barn och barn och hushållsarbete. Jag håller demonstrativt tyst. Märker hur jag inombords tar ställning, något som senare får mig att skriva den här texten. Jag tycker mig ha förstått var jag har hamnat; i ett Traditionellt Samhälle. Kvinnan tar hand om hem och barn och mannen bestämmer, för det är han som har pengarna. Det påminner mig om mina SFI-elevers familjestrukturer. Kvinnan har makten över barnen och är stolt över det. Rätt och bra för dem kanske, men fel för mig, tänker jag och får den där urgamla längtan efter att få vara någon annanstans, någonstans där man är som andra och andra som man själv och man är förstådd och älskad för den man är. Och om inte det går, så vill jag åtminstone få vara i fred. Eller i Leipzig.

I det Tyskland som jag är van vid har jag kompisar, bara en sån sak, kompisar som aldrig skulle komma på tanken att stanna hemma och ta hand om barnen. De, barnen, börjar på dagis när de är ett och när de sedan går i skolan är det självklart att de går till fritids efter skoldagens slut.

Min dotter kommer ut från skolan. Hon sjunger. Halleluja, sjunger hon. Prisa Herren. Och jag tänker: Herregu', så går det när man skickar barnen till bibelskola.

När min man anmälde henne till skolan i Friedrichsfeld hade han tre val: protestantisk religionsundervisning, katolsk religionsundervisning eller ingen religionsundervisning alls. Min man valde den protestantiska varianten, eftersom han trodde att jag hellre skulle vilja det än att hon skulle ha håltimme. Barn med turkisk härkomst däremot har modersmålsundervisning under tiden. Jag skulle hellre ha velat att min dotter också fick lära sig turkiska, men tyvärr saknar vi anknytning annat än på ingift håll - och det räknas inte. Så nu sjunger min dotter om gud och jag tänker än en gång på det ateistiska Leipzig i det forna DDR och på Sverige och på hur socialistiskt, om man så vill, Sverige är som har skiljt religionen från allt statligt och kommunalt. När jag pratar med en av mammorna om religionsundervisningen, säger hon att man måste tro på gud, annars är det inte bra. Jag försöker med ett "de måste var och en få avgöra själv", men hon vidhåller att man måste tro.

Sedan slår det mig att de ju lika gärna kunde ha kallat undervisningen för kristendomslära, som det hette i den gamla svenska skolan. Varför hyckla och kalla det religion? Eller är det så att de tror att även islam, buddhism, hinduism, judendom och alla andra religioner också skiljer på katolsk och protestantisk? Katolsk islam? Protestantisk judendom...? Jag känner hur upplysningen bränner hål i huvudet på mig.

I det Tyskland som jag är van vid har jag kompisar som inte har en aning om varför man firar påsk, för det har ingen berättat för dem.

Dagarna går. Jag försöker försonas med tanken på att bo här. Min dotter trivs. Min man trivs. Och jag går runt och saknar. Liksom de fyra andra gångerna dyker bilder upp för mitt inre. En korsning, ett gathörn, hus. Händelser.
Solen fortsätter att skina. Klimatångesten tar tag i mig och får mig att förbanna varenda bil jag ser och det finns många av dem här. De står överallt, på gatorna, på trottoarerna. Här i välståndsväst finns det fler bilar än hushåll. Men hat är sällan konstruktivt. Istället tar jag mig iväg till De Grönas lokalförening. Säger att jag är intresserad av politik som syftar till att minska bilismen. En gammal partigängare säger, att sånt är han emot, men vi ler båda två när jag säger att vi kommer att få problem med varandra. Han vet att jag har rätt och jag vet att han har det. Det här är Baden-Württemberg. Här sitter de gröna i förbundsstatsregeringen. De har gjort sig till vän med bilindustrin, annars hade de inte haft en chans.

I det Tyskland som jag är van vid, i Leipzig med sin progressiva och alternativa stadskultur, har jag kompisar, ska jag avsluta med, som aldrig skulle komma på tanken att skaffa en bil. Bara en sån sak.

13/10 2018